En nybakad sjuksköterskas historia

Jag skuttade ut ur skolan 2014 som nyexad SSK. Glad och stolt över mitt yrkesval.
ICN:s Etiska kod inspirerade mig: främja hälsa, förebygga sjukdom, återställa hälsa och lindra lidande. Wow! Vilket fantastiskt yrke jag har. Med min kunskap kan jag hjälpa människor att må bättre. Det här är ju för bra för att vara sant!

När jag var på min första arbetsintervju  så fick jag ett erbjudande på 21 500 SEK.
Jag trodde arbetsgivaren skojade.
Det motsvarade min lön som undersköterska i Sverige och det motsvarade mindre än hälften av min lön från min tid i Norge.
Vänta nu här.
Jag är ju akademiker. Jag har ju studerat 3 år på högskolan, gjort min kandidatuppsats.
Hur kan du förvänta dig att jag ska ta mer ansvar på min arbetsplats, med mer kompetens till en skrattretande lön?
Jag kände det som ett hån.
Hela situationen var så absurd.
– “Det är ju stängda vårdplatser, ni har inga sjuksköterskor?” sa jag
– “Det är sant, men vi har en budget att hålla så tyvärr är inte din lön förhandlingsbar” svarade arbetsgivaren.
Jag tackade artigt nej till erbjudandet och gick på 10 intervjuer till tills det var en arbetsgivare som iaf kunde ge mig 26 000 (När vi gick ut -14 hade vi “inte under 25 000” som mål).

Sedan hade jag varit där 1 år och det var dags för löneförhandling.
Men då fick jag lära mig att på en löneförhandling fick vi inte prata pengar utan vi skulle prata i kvalifikationer.
Tillsammans med arbetsgivaren fyllde jag i vart på skalan 0 – 10 jag låg i min utveckling & kompetens och det såg bra ut!
Jag hade över lag bra siffror.
Sedan kom lönepåslaget:
500 kr.
Inte lika bra siffror.
Jag insåg hur lååååångsam löneutveckling jag skulle ha i min karriär.
Mina vänner från universitetet som gick ut samtidigt som jag, fast andra akademiska yrken gick in på 31 000. Om jag fortsatte i den här takten skulle det ta mig 10 år att komma upp i deras INGÅNGSLÖN.
Jag hade ju uppfyllt alla mål som jag och arbetsgivaren satte året innan? Allt såg ju så bra ut och de var så nöjda med hur jag utvecklats på arbetsplatsen?
Jag gick in till arbetsgivaren:
– “Men jag har ju varit flexibel i mitt schema och tagit extrapass som ni inte har kunnat lösa. Jag har tagit på mig ansvar på arbetesplatsen, jag har delat på mina semesterveckor så att det passar verksamheten, jag har utvecklats enligt förväntan. Jag arbetar enligt era krav: dagar, helger, kvällar nätter. Hur kan det bara vara värt 500 kr?”
– “Vi har i år fokus på att höja de erfarna sjuksköterskornas löner”
– “Superbra och jätteviktigt” svarade jag.
Det är ju deras kunskap som jag fått ta del av. Jag hade inte klarat mig på arbetsplatsen om det inte vore för mina erfarna kollegor
– “Men det ska väl inte vara ett hinder för att jag också ska få en god löneutveckling, även om jag inte kan förvänta mig lika stor höjning som de erfarna ssk?”
– “Budgeten räckte dessvärre inte längre. Men vi är glada för din insats hos oss”
Besviken och lite fundersam  men glad för att de uppskattar mig gick jag därifrån.

Droppen rann dock över när jag skulle söka ledigt för att åka iväg med min familj.
– “Vi måste tyvärr avslå din ledighetsansökan Emellie för det finns ingen ersättare för dig den veckan”
Det kändes som att rummet krympte runt mig.
Jag kände mig fast.
Som om jag hade en vigselring på fingret som jag fått av arbetsgivaren.
Ingraverat ”I nöd och lust, men mest i nöd #Landstinget
Detta var samma månad som jag godkänt att ta ut min semester i september för att sommaren var svår att lösa.
Jag är alltså så viktig på arbetsplatsen att verksamheten inte klarar sig utan mig. Jag blir verbalt uppskattad på mig arbetsplats, det är jag tacksam för! Men jag har ingen löneutveckling och jag ger, och ger och ger men allt jag fått är viselbeviset.
Ett tryggt förhållande men med en destruktiv relation.
Jag förstod att jag var utnyttjad. Jag var en landstingsslav.
– “Jag säger upp mig!”

Det är min historia till varför jag valde att bli konsult.
Dock vill jag påpeka att det inte är arbetsgivarens fel, de styr ju av besluten som är tagna ovanifrån. Jag har alltid valt mina chefer med omsorg och upplevt bra sammarbete.
Det är på politisk nivå som jag riktar onda ögat.
Det är lätt att fokus hamnar kring pengar och lön.
Som ni ser i min historia ovan så är det ett centralt ämne.
Jag upplever i samhället att pengar är tabu och något “fult” att prata om.
Inte minst för sjuksköterskor.
Det är ju ett kall att vara sjuksköterska!
Men pengar är viktigt!!! Låt oss göra ett test.
Du får lika mycket pengar varje månad som du har idag, men du har möjlighet att spendera din tid hur du vill:
Hade du fortfarande jobbat lika mycket eller hade du satt av mer tid till att spendera med din familj, dina vänner, dina hobbys?
De flesta hade nog valt att spendera mer tid med sina barn, sina husdjur, upptäckt världen.
Vad stoppar oss från att göra det redan idag?
Pengar.
Därav går människor till jobbet för att byta sin tid mot pengar.
DIN TID ÄR VÄRDEFULL, BYT INTE BORT DEN GRATIS!
Men även om pengar är viktigt så tror jag inte på att du kan arbeta med ett yrke som du inte trivs med.
Är du sjuksköterska skall omvårdnad vara din expertis och du bör därav tycka det är intressant (En generalisering här. Det finns såklart flera arbeten som inte alltid är patientnära för en ssk. Till exempel att arbeta åt läkemdelsföretag).
Jag valde jag nament “Nurse by Heart” för att jag blir glad av att vara sjuksköterska.
När jag får uppskattning från patienter så blir jag lycklig och inser hur vackert och viktigt yrke vi har.  Tänk att få jobba med hjärtat!
MEN, låt ingen utnyttja ditt hjärta.
Du ska ha betalt och ha goda arbetsvilkor för att du är en kompetent sjuksköterska.
Du är LIVSVIKTIG i samhället.
Glöm aldrig det!